Farorna med uranbrytning

 

Farorna med uranbrytning – från Naturskyddsföreningens hemsida:

 

Uranbrytning är värre än annan gruvdrift

Vid konventionell gruvbrytning måste på grund av den låga uranhalten mycket stora mängder malm brytas i gruva under jord eller i dagbrott. De överlägset största samlade uranmängderna i Sverige finns i alunskiffrar. Uranhalten i alunskiffrarna är emellertid låg, som mest några 100 gram/ton. Lagren med högst uranhalt är ibland tunna. För att kunna utvinna större mängder uran krävs då mycket stora dagbrott som ger svåra skador på landskapet. Brytningen ger dessutom upphov till mycket stora mängder avfall, vilket också bidrar till att uranbrytning i alunskiffer ger svåra miljöskador. Stora mängder lakrester pumpas ut i dammar vid gruvan som avfall. I dessa lakrester finns uranets naturliga sönderfallsprodukter kvar, bland annat radium, vilket ger avgång av radongas. Avfallet förblir radioaktivt under oöverskådlig tid. Det är också vanligt att lakresterna innehåller andra giftiga tungmetaller.

Uranbrytning skadar naturen och människan

Uranbrytning ger upphov till:

  • svåra skador på landskapet
  • storskaliga föroreningsutsläpp i vattendrag
  • radioaktivt brytningsavfall använt som byggnadsmaterial
  • omfattande förekomst av lungcancer hos underjordsarbetare

På grund av den låga uranhalten måste mycket stora mängder malm brytas i gruva under jord eller i dagbrott vid konventionell gruvbrytning. Malmen krossas och uranet lakas ut med kemikalier, bland annat svavelsyra. Därefter pumpas eller tippas stora mängder lakrester eller ”anrikningssand” ut i dammar vid gruvan som avfall. I dessa lakrester finns uranets naturliga sönderfallsprodukter kvar, bland annat radium, som avger radongas. Ungefär 85 procent av den ursprungliga radioaktiviteten finns kvar i lakresterna. Det är också vanligt att lakresterna innehåller andra giftiga tungmetaller. Från dammarna med lakrester kan det spridas förorenat vatten eller luftburet stoft och det händer att själva dammarna brister.

En giftig och radioaktiv tungmetall

Uran är ett metalliskt grundämne, det tyngsta som förekommer naturligt i jordskorpan. Naturligt förekommer uran oftast i mycket låga koncentrationer. Uran och dess naturliga sönderfallsprodukter är betydligt farligare som söndermalda restprodukter än när de ligger fast i berget, eftersom de lättare sprids. Alla uranisotoper sönderfaller naturligt och är alltså radioaktiva.

Halveringstiderna för de vanligaste isotoperna är emellertid mycket långa, varför rent uran är relativt lågstrålande. Uran är en tungmetall och är också giftigt, även i mycket små mängder. Exempelvis kan ett tiotal milligram skada njurfunktionen på en människa. I restprodukterna från uranbrytning finns dessutom radium och andra sönderfallsprodukter kvar och därför avger restprodukterna radongas. På flera håll i världen har restprodukter skadat lokalbefolkning och miljö.

En tusendel av världens uran finns i Sverige

Den 1 januari 2009 gjordes den senaste mätningen av världens uranreserver av OECD/IAEA. Mängden säkerställda urantillgångar uppmättes då till 4 miljoner ton. En tusendel av det finns i Sverige, det motsvarar 4 000 ton. Utöver detta finns tillgångar som inte är säkerställda på 6 000 ton, varav 1,5 tusendelar finns i Sverige. De största redovisade reserverna finns i Australien, Kazakstan, Kanada, Ryssland och USA.

Missvisande siffror på grund av oriktiga uppgifter om uranhalten

De uranmalmer som bearbetas för uranutvinning innehåller ofta mindre än 1 procent (10 000 gram/ton) uran. Eftersom de flesta uranförekomsterna genomgående har låga halter men ibland uppträder i mycket stora mängder är det missvisande att redovisa mängd utan att samtidigt ta hänsyn till halt och praktiska möjligheter för utvinning. Uranreserverna i världen brukar därför redovisas utifrån vad som för tillfället bedöms vara möjligt och lönsamt att utvinna.

Föreställningen om 15 procent av världens uran i Sverige bygger dels på gamla uppgifter men avspeglar framför allt svårigheterna att skilja på geologiskt beräknade mängder och ekonomiskt säkerställda tillgångar. De stora totala uranmängderna i framför allt alunskiffer i Sverige gör att gruv- och prospekteringsföretag lockas att blanda begreppen, sannolikt framför allt av snäva företagsekonomiska skäl.

Som exempel kan nämnas uppgifter som förekommit om 300 000 ton säkerställd resurs från Ranstadprojektet, vilket i mitten av 1970-talet drevs av LKAB. Det kan nu i efterhand konstateras att uppgiften utgick från orimliga förutsättningar, eftersom utvinning av 300 000 ton uran i Ranstad skulle ha inneburit totalexploatering av en tredjedel av Billingen-Falbygdens tätbefolkade kulturområde i centrala Västergötland. Det motsvarar en yta av samma storleksordning som ön Tjörn i Bohuslän.

Högst uranhalt 400 g/ton i Västergötland

Uran finns i varierande halter och mängder i avsevärda delar av Sveriges berggrund. De överlägset största mängderna uran finns i alunskiffrar, framför allt i Skåne, Västergötland Östergötland, Närke, på Öland, i sydligaste Lappland och längs östra kanten av fjällkedjan i Jämtland. Uranhalten är högst, ca 400 gram/ton i delar av Billingen-Falbygden i Västergötland. Även i vissa delar av området öster om fjällkedjan i Jämtland är uranhalten lokalt av samma storleksordning. I Närke är halten maximalt ca 250 gram/ton. Övriga alunskiffrar innehåller lägre uranhalter i storleksordningen 50 till 250 gram/ton.

Uran i urberg förekommer i större delen av Sverige, men framför allt i Norrland, dels i ett område från Hälsingland till norra Jämtland och dels i ett område inom bland annat Åsele, Storuman, Sorsele, Arvidsjaur och Arjeplog. Urbergsförekomsterna är genomgående små, antingen i form av sprickmineraliseringar eller i något fall med uranet mera finfördelat i berget.

Företagen söker undersökningstillstånd för andra metaller

Det största problemet vid sammanställning av information om uranprospektering är att minerallagen gör det möjligt för företagen att uppge andra metaller eller mineral, när de söker undersökningstillstånd som egentligen gäller uran i första hand. Uppdaterade förteckningar som omfattar alla undersökningstillstånd som avser uran, torium eller sannolikt uran redovisas på nätverket Nej till uranbrytnings hemsida. Den senaste sammanställningen från 2010-06-20 konstaterade 225 tillstånd som avsåg uran eller sannolikt uran. 1 tillstånd avsåg torium. 12 tillstånd avsåg olja och gas i alunskiffer.

Störst antal tillstånd fanns 2010-06-20 i följande kommuner:

  • Arjeplog 31
  • Berg 29
  • Åre 25
  • Strömsund 11
  • Arvidsjaur 11

Svag kommunal vetorätt

Enligt miljöbalkens 17 kap 6 § får regeringen bara tillåta uranbrytning om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta. Detta brukar kallas det kommunala vetot.  I vissa fall av tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken kan regeringen sätta sig över ett kommunalt veto (”vetoventil”), men denna möjlighet avser inte uranbrytning (men däremot exempelvis  ”mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall”). För uranbrytning gäller sålunda den kommunala vetorätten oinskränkt. Tidigare försök att utvinna uran ur alunskiffrarna i Ranstad förhindrades genom kommunalt veto enligt den på 1970-talet gällande byggnadslagen som innehöll liknande bestämmelser kring kommunalt veto (dåvarande 136a § byggnadslagen). Enligt bergsstatens uppfattning finns det inget gränsvärde för uranbrytning när vetorätten enligt 17 kap 1 § miljöbalken ska gälla. Det är i stället syftet som avgör oavsett hur låg eller hög uranhalten är. Om brytningen avser ämnen som kan användas för att framställa kärnbränsle gäller vetorätten. Det betyder att även om utvinningen bara till viss del avser uran och halterna av uran är mycket låga, så blir bestämmelsen tillämplig. Å andra sidan kan bestämmelsen inte tillämpas alls om syftet är något annat än utvinning även om uranhalterna är höga, till exempel borttagande av berg för ett brobygge. Lagstiftningen om vetorätten har ingen särställning i förhållande till andra lagar. Det innebär att den kan ändras genom ett vanligt riksdagsbeslut.

Sverige kan tvingas leverera uran till Europas gemensamma bränsleförsörjningsbyrå

Europeiska atomenergigemenskapen brukar förkortas Euratom. Euratomfördraget blev antaget samtidigt med Romfördraget, som upprättade den Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957. Euratom är ägare till allt klyvbart material inom gemenskapen. Klyvbart material är ämnen vars atomkärnor kan klyvas, vilket frigör en mängd energi. Uran 235 och plutonium 239 är exempel på klyvbart material. Medlemsländer, företag eller personer som producerat eller importerat materialet ska ha obegränsad rätt att utnyttja det. Euratom har dock enligt fördragstexten en så kallad optionsrätt, eller företrädesrätt. Företrädesrätten gäller alla malmer, råmaterial och klyvbara material som gemenskapen producerar.

Det är Euratoms bränsleförsörjningsbyrå ESA (Euratom Supply Agency) som kan utöva optionsrätten, vilket den dock hittills inte har gjort. Byrån har också ensamrätt att ingå avtal för leverans av sådant material från producenter utanför gemenskapen. Under Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU fick Sverige försäkringar om att Euratom inte kommer att utöva optionsrätten över svenskt klyvbart material. Det finns dock inget skriftligt dokument som bekräftar Sveriges oberoende av Euratomfördraget. Senare har framkommit att Sverige inte har något officiellt undantag från Euratomfördraget. Därmed finns inga juridiskt hållbara regler som förhindrar EU att i ett krisläge tvinga Sverige att leverera uran till ESA. Dock framkommer av en fråga ställd till EU-kommissionen att risken för påtvingade uranleveranser till EU enbart finns om uran redan utvunnits i landet (se art 52 i Euratomfördraget). Om ingen brytning etableras finns inte någon risk för påtvingad brytning och tvångsleveranser till övriga EU.

Anrikning och försäljning av uranet på världsmarknaden

För att naturligt förekommande uran ska kunna användas som bränsle i dagens lättvattenreaktorer måste det isotopanrikas, vilket betyder att koncentrationen av den klyvbara isotopen U235 höjs. Denna teknik är dyr och komplicerad och det finns inte några planer på isotopanrikning i Sverige. Även om uran skulle komma att brytas i Sverige måste därför anrikningstjänsten fortfarande handlas upp på en världsmarknad och det anrikade uranet köpas tillbaka till marknadspris. Om uran skall brytas i Sverige kommer uranet följaktligen att tillföras världsmarknaden och därmed, om än marginellt, öka den för tillverkning av vapen tillgängliga mängden. Att svensk uranbrytning skulle ge någon slags självförsörjning är med dessa förhållanden orimligt.

Utarmat uran används i krigföring

Som restprodukt vid isotopanrikningen (men även vid upparbetning av utbränt kärnbränsle) erhålls stora mängder uran 238, vilket benämns ”utarmat uran”. Utarmat uran har kommit att användas i pansarbrytande vapen, men även som extra pansar i krigsfordon, i båda fallen eftersom uran är mycket tungt. Metalliskt uran är kemiskt instabilt och oxideras häftigt vid starkt tryck (som vid en vapenträff), vilket leder till en explosion, varvid finkornigt uranstoft sprids i omgivningarna. Det finns starka indikationer på allvarliga hälsoeffekter på civilbefolkning och militärer från användning av utarmat uran, bland annat i krigen vid Persiska viken.

Vi bör avveckla kärnkraften i Sverige

Kärnkraftförespråkare brukar framhålla att fortsatt svensk användning av kärnkraft ger moralisk skyldighet att bryta och använda det uran som finns i Sverige. Tanken bakom detta är att bespara andra länders befolkningar miljöpåverkan från uranbrytning. Men samma förespråkare av uranbrytning hävdar också att modern uranbrytning är miljömässigt acceptabel och att detta givetvis också ska gälla i Sverige. Den logiska motsättningen i ståndpunkterna är uppenbar.

Sanningen är att brytningen orsakar omfattande miljöpåverkan, och påverkan på människors hälsa. Som följd av detta har den kommit att till stor del äga rum i områden där befolkningen har små möjligheter att protestera. Exempel är glest befolkade områden med urbefolkningar i Namibia, Kanada och Australien. Den rimliga lösningen är inte att starta svensk uranbrytning, utan istället att snarast möjligt avveckla kärnkraften i Sverige och därmed eliminera behovet av uran åtminstone i Sverige.

Uppdaterat: 2012-03-14